Ännu en vecka till ände!
Veckan började som vanligt med ett pass på jobbet i måndags innan det blev tisdag. Men denna tisdagen var det ingen rehab, de hade planeringsdag. Så en av patienterna som jag blev vän med på sjukhuset föreslog att vi tillsammans skulle åka och hälsa på en tredje patient som vi lärde känna. Vilket vi gjorde, samt lite annat på vägen. Det var en rolig dag med många goda skratt, och mycket värme vänner emellan. Fast det roligaste var nog när han skrämde livet ur sin mamma! Han ringde henne då hon tidigare hade sökt honom, och talade om att han och jag (en helt okänd människa, för henne) var ute och körde. Vilket fick henne att utbrista "har du bytt tjej?" Hihi. Jag skattade gott när jag förstod vad de sa....
Onsdagen var då inte någon bra dag, redan på tisdagskvällen kännde jag av att min mage var på god väg att paja. Jag har sedan flera år tillbaka IBS, vilket som vanligtvis hålls tillbaka genom rätt kost och mediciner. Men under tisdagen smakade jag på ett bröd som jag aldrig ätit förut, vilket jag inte skulle ha gjort. Under natten fick jag tillbringa mycket tid på toaletten, och på morgonen var magsmärtorna så kraftiga att jag spydde av dem. Vilket fick mig att inse att jag inte kunde göra något annat än att krypa ner i sängen igen. Jag fick först ringa taxin och tala om att jag inte skulle ha någon bil den dagen, sedan fick jag även ringa till företagshälsovården för att avboka mitt möte med läkaren. Senare fick jag även ringa till min tillfälliga chef och tala om att jag var sjuk.
Under senare delen av dagen måde jag stegvis bättre och på torsdagen var jag tillbaka på jobbet igen. under torsdagen fick jag även boka ny tid hos läkaren för besiktning! Skämt och sido, nu är fyra veckor av arbetsträningen till ändo och jag har en vecka kvar. Så nu är det meningen att när jag är färdig med arbetsträningen kommer jag att börja jobba 25%. Till en början kommer jag fortsätta som jag gör nu, vilket är fyra dagar på jobbet och en dag på rehab. Sedan när tiden går så får jag se vad det blir.
Måste bara tala om vad som hände i fika rummet i torsdags. Skall försöka göra detta begripligt på något sätt. Min chef har en chef som i sin tur har en chef som är chef för hela den delen av min arbetsplats där jag arbetar (man kan säga att min arbetsplats är uppdelad i fyra delar). Han stannade mig och ville höra hur det var med mig, han sa också att han tyckte det var roligt att se mig tillbaka på jobbet igen. Dessutom var han noga att tala om för mig att jag inte skulle känna mig tvingad att stanna om jag inte måde bra någon dag. Han erbjöd sig själv att i så fall köra hem mig, eller fixa så att någon annan gjorde det. Som han sa "du bor ju inte så långt bort, som tur är!" Detta är bara ett exempel på hur mycket min arbetsplats bryr sig om sina medarbetare. För trots att det är en stor arbetsplats, så märks även vi små arbetare ute på golvet.
I torsdags var min sambo och vår store pojk och klippte sig, när de kom hem så blev den lille så avensjuk att han också ville bli av med sitt långa hår (vilket han faktiskt hade, långt hår alltså. Det hängde nästan ner i ögonen på honom). När vi klippte den store pojken första gången så gallskrek han och vi fick muta honom med choklad. Men denne lille kille satt och drack sin blåbärsdricka och skrattade gott när jag klippte honom. Ibland häpnar jag över vilken skillnad det är mellan dem. Som idag till exempel, jag var med den lille hos läkare och det var blodprover på schemat. Hade det varit den store så hade han gråtit och skrekit långt innan vi kom in på labb för att ta proverna. Men denna lille killen satt tyst och snällt i mitt knä medans sköterskan tog proverna. Hon var ändå tvungen att sticka honom i två fingrar för det var så många prover.
Det är bara till att konstatera, jag har två underbara små killar som är helt olika varandra. Vilket inte alls är fel.
Nä hä, nu har klockan sprungit i väg en hel massa. Så nu är det dax för sängen. Ha en trevlig helg!