Jag är en 35+ årig tvåbarns mamma vars världen vändes upp och ner en dag i augusti 2011. Jag kommer skriva om min väg tillbaka till livet efter en hjärninflammation.
Som titlen säger, så trampas det en hel del just nu.
Sedan den 6 mars så har jag körförbud igen! Jag försöker trappa ner på epelepsi medicinen och (peppar peppar, ta i trä) än så länge så har jag inte känt av något.
Går allt som det ska så har jag tillbaka körkortet i början av juli. Så nu har jag kommit ungefär halvvägs. Så för att ta mig till jobbet och runt i området så är det cykel som gäller. Min gamla fick se sig pensionerad, då jag fick ut ersättning från försäkringsbolaget, så numera glider jag runt på en Sjösala Varberg! Nu känns det helt okej på morgonen att ge sig ut när det i alla fall är ett par plusgrader ute, men för en månad sedan när temperaturen kröp ner under 10 minus, så var det inte lika roligt. Min äldsta son är inte superglad över att behöva cykla varje dag, men det finns inte så många andra alternativ. När vädret inte är med oss alls, så hjälper svärmor till med att skjusa.
En annan rolig nyhet är det att jag under mars och april har arbetstränat upp så att jag nu når 75%. Så från och med den 1 maj så är jag inte längre halvtidare.....
Det har snart gått 21 månader sedan jag blev sjuk, och troligen är jag aldeles för rastlös, för jag tycker att det gått så otroligt segt. Jag önskar så att jag var tillbaka, och då menar jag inte bara på jobbet.
På många sätt så önskar jag att detta aldrig hänt, men på ett annat sätt så har det varit bra. Jag har upptäckt vilka människor som jag vill ha nära, vilka som betyder extra mycket för mig. Sedan så fick ju jag och min man långt om länge tummen ur och gå till prästen. Tiden går fort, det är ju snart 1 år sedan vi gifte oss.
Nä nu hoppas vi på att vårvärmen kommer, så att man kan vara ute och börja jobba i trädgården! Just nu försöker solen komme igenom molnen, men lyckas inte riktigt!