1 ÅR!
Om man såg mig för ett år sedan och såg mig idag, skulle det nog vara svårt att förstå att det är samma person. Mamma sa senast idag att det är så mycket som har hänt sedan dess, särskillt nu under sommaren.
Jag har numera inga hjälpmedel och rör mig på ett ledigt sätt, det har flertalet människor talat om för mig.
På jobbet går det framåt även där, jag arbetar nu för en omplacering, då jag inte längre får jobba skift. Men i och med att jag arbetar på en stor arbetsplats så finns det goda chanser för en omplacering, hoppas jag i alla fall. När det kommer till skiftgång är mina läkare stenhårda, inte en chans. Men även om det hade varit okej för sjukdomen, så får jag inte jobba skift innan min epilepsi ansers vara stabil. Förhoppningsvis så har jag inte utvecklat epilepsi, men det är inget man vet innan man gör testet med att sluta med medicinerna. Detta kommer dock inte ske på ett par år enligt min neurorolog.
Nu i sommar har jag haft en del semester, vilket både har varit skönt men också krävande. Det har varit mycket med barnen och att vara runt dem på heltid på ett annat sätt än man vanligtvis är. Men det har gått bra.
Nu hoppas jag på fortsatt god tillfrisknad, och självklart en sensommar och höst med mycket roligheter.
Jag startade denna bloggen för att på ett enkelt sätt berätta för vänner och familj om mitt tillfrisknande, men även för att ge någon annan lite tröst i en tid som för mig i alla fall var väldigt omtumlande och jobbig. Man väderar livet och människorna man har runt sig på ett annat sätt. Man inser också att man inte skall skjuta upp saker för länge, det kanske inte finns tid till det. Vem vet vad som händer i morgon, eller om en timme? För mig och min familj så slog sjukdomen ner som en blixt från klar himmel. Det är troligen så för de flesta som drabbas.
Jag kommer försöka fortsätta att skriva här med jämna mellanrum, men det känns nu som jag inte har så mycket att berätta som har med själva sjukdommen att göra.
Förutom återbesök hos neurorologen i slutet av månaden så skall jag genomgå en så kallad neuropsykologisk utredning nu i höst, detta för att se vilka men som jag fortfarande har kvar. Visst jag skulle kunna räkna upp flertalet, men sedan är ju frågan hur grava de är. Sedan skall jag även på ett avslutningsmöte på min rehablitering som jag tidigare gick på. jag har fortfarande varit inskriven för att jag inte skulle behöva stå i kö för att få en ny plats om det skulle vara så att jag skulle vara tvungen att återvända. Men med tanke på hur mycket det har gått framåt, så ser jag inga anledningar till att jag skulle behöva återuppta min plats. Jag överlämnar den med varm hand till någon som behöver den mer.
Nej, nu skall jag se till att barnen och jag får lite mat i sig, det är min vecka att vara hemma med dem. Dagis och fritids är stängda så jag och min man delar på tiden som barnen är hemma.
Hoppas att ni alla får en fortsatt fin sommar, vi ses kanske innan den är helt slut. Men jag säger det ändå!