SaMa

Som titlen säger så springer tiden verkligen iväg, det är redan september 2019, årsdagen för mitt insjuknande har passerat liksom många andra dagar. 

I fredags blev jag påmind av facebook att det va 8 år sedan kroppen höll på att ge upp för andra gången i samband med sjukdomen. Det va när jag med ambulans blev skickad till sjukhuset i grannstan för att läggas in på infektionsavdelningens intensiv. Då va det medicinen som höll på att slå ut kroppen. 

Tidigare i år fick jag verkligen flasch back när jag åter igen fick åka ambulans. Skrämde även upp en stor del av min arbetsplats, då jag fick åka därifrån... 

Än en gång blir jag påmind om att livet är skört, att det är så lätt att missa de små sakerna i livet. De som gör livet stort. 

De senaste åren har jag mött många människor som inte har en aning om allt jag gått igenom i samband med sjukdomen. Menen har jag fortfarande kvar, jag har fortfarande dagar då jag knappt kan lyfta huvudet från kudden innan jag spyr av smärtan. Jag har fortfarande dagar då jag inte klarar av ens de minsta sakerna då hjärnan vägrar samarbeta. Jag kan fortfarande gå på fest och ha ett leende på läpparna medan jag dagen efter inte kan öppna ögonen utan att spy. 

Även om jag aldrig gömt min sjukdom eller de men och skador som den orsakat mig, så blir det mer och mer sällan man pratar om det. Visserligen brukar jag se till att nämna den när man byter chef eller arbetsledning, men även där märker jag att det blir mer och mer sällan. 

Jag har hittat rutiner och hjälpmedel som gör att jag till 98% fungerar som alla andra, som om jag inte bär några spår av sjukdomen. Vilket gör att människor inte tänker på att ens misstänker att det finns mer bakom mitt leende. 

Detta blev jag påmind om i fredags när en person kontaktade mig efter att hen läst ett minne jag delat på facebook, personen i fråga hade inte en anning om min bakgrund och missade att det va ett minne jag delade och inte en händelse i realtid. Det är härligt att ha vänner som är rädd om en, som bryr sig om mig och hur jag mår. Men tydligen känner den personen inte mig tillräckligt för att veta att facebook är inte den plats jag delar en sådan sak i realtid. 

Det är en av nackdelarna med att ha varit öppen med min sjukdom både här i bloggen men också på facebook, människor tror jag delar ALLT som händer i mitt liv och med min kropp. Men de skulle bara veta... 

 

Under de 1,5 år som gått sedan jag gjorde förra inlägget har det hänt en massa saker. Jag och min sambo bestämde oss för att skaffa större bostad och när vi inte hittade något hus som föll oss i smaken så bestämde vi oss för att köpa tomt och bygga hus. Så i december 2018 stog tillslut huset klart och vi kunde flytta in 10 dagar innan jul! Att bygga hus tar en massa energi, men det ger också en massa. Vi valde att själva rita och designa huset, vilket gör allt ännu roligare. Det har även blivit en del resor, en självklarhet som både jag och min sambo älskar att upptäcka platser. I år var det också dax för en av mina egen resor, jag reste denna gången till London. Passade på att se stonehenge och vandrade en massa. Jag tog tåget ut till Dover och vandrade en heldag ut med de vita klipporna, fick fantastiska bilder!