Livet som hemkommen!

Nu är det tisdag och jag har varit hemma i fyra dagar. Det har varit både upp och ner. Igår försökte jag ta upp barnen på morgonen, för att de skulle slippa vara så tidigt på dagis och fritids. Den lille vaknade redan strax efter 6 och vi går upp och han äter välling. Min sambo hade talat om att han somnar så lätt om i vagnen efteråt, så jag lägger lillen i vagnen och vaggar honom. Efter 40- 45 minuter ger jag upp. Jag tar upp honom så att han skulle kunna få leka lite, men han skrek vare sig han va på golvet, i soffan eller i famnen på mig. Efter ytterligare 20 minuter med honom gallskrikande, ringer jag efter hjälp. Min svärmor kommer över och tar han med sig hem en stund för att senare komma tillbaka för att skjutsa bårda barnen till dagis och skola. Den store var inga problem att få upp, men jag ärligt erkänna att jag hade stora problem med huvudvärken under större delen av dagen.
Det var bara för mig att erkänna mig besegrad, så barnen var iväg tidigt idag. Jag tror att den lille har problem med att känna sig trygg med mig nu, jag har ju trotts allt i stort sätt varit borta i nästan tre månader. Och under den tiden har vi inte möts så jättemycket.
Idag hade jag ett möte med kommunens omsorgshandläggare, ja inte trodde jag att jag skulle behöva hemjälp innan jag ens fyllt trettio. Ska jag vara ärlig visste jag inte ens att jag hade chansen till det. Mitt fall var tydligen ganska ovanligt, så jag fick inget svar i dag. Svaret kunde dröja ett tag, så tills dess får min sambo ta smällen med både barn och hushåll.
På fredag skall jag börja med min fortsatta rehablitering på neurorehab i stan, kommer att få sjukresa dit och hem då jag har körförbud. Hur länge det dröjer innan jag får lov att köra bil vet jag inte, i papprerna från min läkare står det "Körförbud till annat medelas!" KUL! Eller inte, jag kan inte ens försöka handla på dagtid då jag inte kan ta mig fram och tillbaka till affären.
Jag är sjukt trött på min kropp, då jag inte ens klarar av att plocka ur diskmaskinen. Mitt blodtryck har tydligen väldigt roligt, för t.ex när jag böjer mig ner för att plocka upp något är jag på väg att svimma, pga att blodtrycket sjunker. Jag har vanligtvis lågt blodtryck och har sällan haft besvär av det, det är helt enkelt något man har lärt sig att leva med. Men nu förstärker hjärnan alla signaler den får, så hade jag tidigar problem med höga ljud har jag ännu större problem med dem nu. Man kan nästan säga att hjärnan har fått en förstärkare koplad till sig.

Men vet ni vad? Det allra värsta med sjukdomen är faktiskt inte att jag har varit nära att dö både en och två gånger. Utan det är faktiskt att den inte syns. Människor som ser mig inser inte att jag är sjuk, för jag ser ju helt normal ut. Fast att jag använder rullator kanske får människor att tänka efter. Men jag har mött många oförstående människor under denna tiden.

"DÖM ALDRIG EN MÄNNISKA DU INGET VET NÅGOT OM!"