Nu går det frammåt!
I måndags fick jag ett brev från min läkare där han skriver att mina blodvärden och vitablodkroppar är åter på normala värden, samt att mina levervärden har stabliserat sig igen. HURRA! Det är skönt att veta att i alla fall den delen av kroppen är återställd. När det kommer till anledningen till att mina värden blev så dåliga är ju att jag inte tålde en av mina mediciner, den byttes och jag fick en annan. Jag fick en ganska konstig kommentar när människor fick veta detta och det var "Jasså, inget värre!" Kan tala om att jag blev ledsen när jag fick redan på det. Den medicinen skickade mig totalt 6 dygn på intersiv vårdsavdelning! 5 av dem låg jag på infektionsklininkens intersivvårdsavdelning i grannstaden. Och läkare skickar inte patienter till IVA utan goda anledningar, inte heller får man ambulanstransport från ett sjukhus till ett annat.
I måndags var jag även på ett möte med försäkringskassan och min arbetsgivare (eller igentligen var det ju min chef och en från personalavdelningen). Vi kom fram till en plan som förhoppningsvis skall ta mig ännu ett steg närmare mitt nya liv.
I måndags hände det mycket. En lokal facebooksida utlyste en nyårstävling i slutet av förra året, och en av kategorierna var: "Så minns jag 2011". Jag skickade in denna blogg som ett bidrag, lite för skojs skull. Men i Måndags fick jag veta att jag vann! Jag hade först svårt att tro det, men det är sant. Så jag vann ett presentkort för två personer på ett lokalt spa. Helt underbart, det är just vad jag behöver.
Ännu en gång vill jag förtydliga en sak, de personer jag här kallar mamma och pappa är INTE mina biologiska föräldrar. De är vad min vännina kallade logiska föräldrar! Mina biologiska föräldrar har jag inte träffat på bra länge, det är faktiskt snart 1 år sedan sist. Då var det på en begravning.
Det tråkiga som händer just nu är det att jag gör ett nytt försök att avsluta en relation till en människa som har funnits runt mig i många år, men som det inte fungerar med. jag har tidigare gjort flera försök, men människor som finns runt om både mig och den personen vägrar att acceptera mitt val. Så risken finns ju att det blir fler relationer som går i stöpet. Dock så orkar jag inte med relationer som inte är bra för mig, den energi jag har måste jag lägga på mig och min rehablitering.
När jag pratar om min familj är det främst min sambo och mina barn jag menar. Det är de som finns runt mig varje dag och det är de som påverkas av min sjukdom. Dock har jag visst både syskon, fastrar och kusiner, de är min släkt! Inget ont om er, men som sagt det är min sambo och mina barn som är min familj!
Annars så försöker jag fylla mina dagar med små saker, typ planering för framtiden och dyligt.
Det blev tydligen mer än ett förtydligande....
Just nu försöker jag öva mig på att göra en sak medans det är något annat som händer runt mig. Typ som just nu, jag skriver på datorn medans jag har musik på. Det är inte det lättaste, det är så lätt att hjärnan riktar in sig helt på musiken och jag tappar bort mig i skrivandet. När jag låg på sjukhuset beskrev jag mitt problem till arbetsterapeftern så här: "Det känns som om jag har blivit man! Jag klarar bara av att göra en sak i taget!" Hon klappade mig på axlen och sa: "Det går över skall du se!" Hon log ganska mycket när hon sa det! Även om jag har blivit bättre, så är det svårt! Så när jag sitter hemma och grerjar, så görsöker jag ha musiken på lite i bakgrunden, just för att träna hjärnan. Sedan är det ju alltid trevligt att ha något att lyssna på, och inte bara höra knarrandet från huset eller bilarna utanför på vägen.
Nä, nu får jag sluta skriva och ta tag i alla telefon samtal jag måste göra nu på förmiddagen. Ha en trevlig helg i vinterlandskapet som finns utanför fönstret!