SaMa

Nu har vi kommit in i oktober, igår var det tre år och två månader sedan jag blev sjuk. Vid den här tiden för tre år sedan låg jag fortfarande på sjukhuset. I och med att tiden går blir det svårare och svårare att få människor att förstå att jag troligen aldrig kommer att komma tillbaka till den punkten jag var innan jag blev sjuk. Jag har allt för många men som fortfarande spökar, som gör att jag inte orkar eller kan göra allt jag gjorde innan.

Många gånger önskar jag att jag hade kommit tillbaka till den person jag var innan, men jag vet ändå inte om jag verkligen vill det. Jag har förändrats en hel del under dessa åren, erfarenheter som man inte kan skaffa på något annat sätt. Människor jag inte hade mött, människor jag aldrig hade fått se sanningen om. Jag har skrivit det innan och det är värt att upprepas, det är i kriser som vänner prövas. Många av dem jag verkligen trodde skulle stå vid min sida i vått och tort, sprang fort som f*n åt motsatt håll.

Men något som är riktigt frustrerande är det att man så många gånger måste upprepa allt, ja jag har huvudvärk var enda minut dygnet runt (Vet att det är många människor som lever med ständig smärta, och har gjort det i många år), jag har svårt att koncentrera mig när det blir mycket omkring mig. Jag kan le och ha roligt en kväll utan större problem, men när dagen efter kommer och jag tillåter kroppen att slappna av så smäller det. Jag är oerhört duktig på att bita ihop när jag vill eller verkligen behöver, det är oftast det som alla runt mig ser. Det är få som ser mig dagen efter, när jag försöker resa mig ur sängen och får rusa till toaletten för att jag spyr av smärtan. I och med det så är det så svårt för människor att förstå att jag inte orkar göra allt. Jobba heltid en hel vecka, kanske avsluta veckan med ett mastodont möte på fredagen, vilket medför 12 timmars arbetsdag, sedan helg med både det ena och det andra inplanerat. För att sedan möte en ny vecka på jobbet.  För att citera vad en läkare sa till mig nyligen "det hade kunnat ta knäcken på vem som helst".

Så vad jag vill säga till er alla, försök se bakom leendet, titta folk i ögonen. Va beredda att se något ni aldrig trodde. Under de senaste veckorna har en del människor påpekat att jag ser både trött och blek ut, men ändå förväntar sig andra människor att jag skall köra på i 180 knyck dygnet runt nästan. Jag fann för ett tag sedan en väldigt sann text, tänkte skriva den här.

 

 

 Tänk på det!