SaMa

Nytt år!

Så var det gamla året slut och det nya har tagit sin början. Detta året kommer förhoppningsvis innehålla många roliga och fina händelser, men som jag har lärt mig så vet man aldrig när världen vänds upp och ner!
Under julledigheten fick jag veta en sak som för mig är helt ofattbar. Jag träffade en som jobbar på labb som ligger tillsammans med blodcentralen på sjukhuset, och hon berättade hur hon hade uppleft den dagen jag föll ihop. Hon talade om att de hade hört ett larm som hon inte hade hört förut, men fattade misstankar när det sprang människor i korridoren. Hon gick efter och när hon kom fram fick hon bara order om att springa i före och öppna dörrarna till intensiven. Hon tyckte nog det var lite otäckt, det hade jag nog tyckt i alla fall. Men hon talade också om att senare den dagen hade någon från sjukhusledningen varit ner och talat om för de att de INTE fick larma på akutlarmet och det inte är allvarligt! Dock hade denna kommit tillbaka någon dag senare och bett om ursäkt! De hade väl då fått reda på att det faktiskt var allvarligt. Jag sa till henne att "om du träffar någon från sjukhusledningen igen, så sparka den i häcken och hälsa från mig!"
För mig kvittar de att de har bett om ursäkt, skadan är redan skedd. Vadå inte få trycka på akutlarmet! Det är för mig en självklarhet att om man är tveksam om det är akut eller ej, så är det väl bättre att larma akut och sedan få ett lugnande besked, än att larma vanligt och att det blir riktigt akut! Jag jobbar själv i en branch där säkerheten alltid går först, vare sig det handlar om människor eller maskiner. Sjukhusledningen stod inte högt i kurs hos mig innan (på grund av massa konstiga beslut), men nu har jag en personlig anledning till att inte tycka om dem. Det hade varit bättre för dem och alla andra om de hade tagit reda på fakta innan de skäller på folk.
I och med att jag har sprungit på flera olika människor som mötte mig under de första kritiska timmarna, har jag nästan lyckats samla ihop en bild av hur det hela gick till. Min mamma besökte blodcentralen för ett tag sedan och pratade med den person som stack henne, denne person hade varit där den dagen och talade om att det som var riktigt otäckt var att det gick så FORT. Från att ha suttit på en stor till att ligga på golvet och skaka i ett epileptiskt anfall gick bara på ett par sekunder.

Över till något annat! Jag har fått papper från förvaltningesrätten, där jag har chansen att uttala mig innan de tar beslut. Så under helgen skall jag försöka knåpa ihop något. För kommunen valde att inte ändra sitt beslut, utan höll fast vid att min sambo inte har några fysiska hinder som gör att han inte kan sköta allt här hemma. Får se om jag klarar att få förvaltningesrätten att ändra detta beslut, men efter allt med kommunen så har jag svårt att tro att det går. Men man måste i alla fall försöka!

Nä hä nu kallar sängen efter en lång dag!