SaMa

Läkarbesök!

Så, då har jag varit på det första återbesöket. Vilket medförde en hel del känslor. Jag fick veta att alla min reflexer var lika dåliga överallt, vilket i sig var bra. Om det hade varit bättre/sämre någonstans hade det inte varit bra. Så länge det är likt överallt så var det bra. Sedan fick jag veta att jag nog får räkna med två år innan jag får lov att köra bil igen. Vad jag har kunnat läsa mig till är det minst ett år man skall ha varit anfalls fri när det gäller epilepsi, men tydligen är de ännu hårdare när det gäller personer som har haft encefalit. Dessutom kommer det att göras en hel del undersökningar innan det blir aktuellt att börja prata om att åter uppta bilkörningen. Dessutom skall jag byta krampmedicin igen på grund av biverkningar. Så de kommande två månaderna kommer jag gå på dubbla mediciner, för att trappa in den nya och trappa ut den gamla. Läkarna hoppas att detta kan gå utan att jag får nya anfall, vilket jag också hoppas! Medicinen kommer jag nog också få äta i två år, kanske till och med längre....
De goda nyheterna jag fick höra vad att den neurologiska undersökningen inte gav något, utan alla saker var bra. Läkaren var också nöjd med mina framsteg, vilket är kul.
När jag förklarade mina problem med håret, så log han och sa att han förstod hur det var (han har själv börjat bli lite tunnhårig bak på huvudet). Måste säga det att när det kommer till läkare så har jag under min sjukdomstid haft väldig tur. Istort alla läkare jag har varit i kontakt med har varit väldigt bra, någon har jag haft lite problem med på det personkimistiska. Men inget större. Hur jag än vänder och vrider på det så måste jag säga att när det gäller alla dessa människor jag har mött under denna tid, så är det få jag ångrar.
Idag var det även blodprov på schemat, vilket jag anande. Lungt traskade jag till labb, för att sätta mig ner. En sköterska kom och tog hand om papprerna jag hade med mig från läkaren. När jag hade satt mig i stolen kom hon fram med grejerna hon hade plockat till sig. Då säger hon: "Det var jag som skulle sticka dig den dagen du blev sjuk!" Snacka om flach back! För henne då, jag minns då inte ett dugg. Hon talade om att de hade blivit rädda allihopa när jag blev sjuk, vilket jag kan förstå. Jag har själv sätt andra människor få epilepsianfall och det är ingen vacker syn. Jag varnade henne för att jag numera var svårstucken, efter alla gånger de har fått stick mig. Men hon hittade en ven och det gick väldigt smidigt. Jag sa till henne att jag hoppades att de hade fått mitt kort med hälsning, och att hon skulle hälsa till de andra. Hon tyckte det var roligt att se mig på benen! Hon talade också om att hon hade läst artiklen i tidningen!
Vilket än en gång påminner mig om den. Än en gång har jag stött på människor som tror att jag lät mig interjuvas för att folk skall tycka synd om mig. I december var jag tillbaka på avdelningen på besök och träffade då en del ut av personalen, och flera av dem sa att de hade läst den. Jag talade då om att många verkar tro att jag ville ha uppmärksamheten eller att människor skulle tycka synd om mig. En av sköterskorna svarade då "De kan inte känna dig, det gör vi och vi vet att du inte söker uppmärksamhet eller vill att människor skall tycka synd om dig!" Dessa underbara människor lärde känna mig under en väldigt kort men intensiv period i mitt liv, men de verkar känna mig bättre än vissa människor som "ska" ha känt mig i större delen av mitt liv. Dessutom möter jag människor som knappt har mött eller sätt mig tidigare som också gör denna bedömning. Varför dömma en människa som du inte vet något om?

Nä detta var nog allt för denna gången. Eller vänta en sak till. Idag skickade jag in mitt yttrande till förvaltningsrätten i Göteborg, hoppas att den kommer fram till i morgon. Annars så får jag väl maila upp den.
Ha det så hörs vi!