Jag är en 35+ årig tvåbarns mamma vars världen vändes upp och ner en dag i augusti 2011. Jag kommer skriva om min väg tillbaka till livet efter en hjärninflammation.
Nu är det fredag igen! Denna veckan har varit jobbig, både fysiskt och psykiskt. Fysiskt i och med att jag har varit på jobbet under fyra dagar och rehab en dag, men också för att min sambo blev sjuk i början av veckan så jag fick ta det tunga ansvaret för barnen. Vilket jag har fått betala dyrt för i efterhand. Under både tisdag och onsdag mådde jag inte bra, låg det mesta på soffan och ville bara försvinna någon stans. Och i går hade vi möten hela dagen med det projekt jag ingår i på jobbet. Det kändes viktigt att vara med, dels för att få en uppfattning om vilka de andra är, men också att få samma information. Och information var det i mängder. Redan tidigt förstod jag att det skulle bli jobbigt, men jag tog ett par tabletter och bet ihop. Jag är enveten på gott och ont som jag och arbetsterapeften kom överens om på sjukhuset. Så eftermiddagen och kvällen blev lugn för min del. Men så var det bara att komma igång på morgonen idag och ge sig i väg till jobbet. Även om detta är tugnt fysiskt så är det också tugnt psykiskt. Att inte orka med är jobbigt, för att man vet att man vill. Och en sak som jag har upptäckt är det att vad jag VILL och vad jag ORKAR, sällan eller aldrig går hand i hand. Men skam den som ger sig, jag SKALL tillbaka. Min värsta mardröm är att förbli sjukskriven. Jag är medveten om att detta kommer att ta tid, men det är svårt att ha tålamod.