Helt slut!

I eftermiddag har jag varit helt slut, det tar en massa på krafterna att vara sjuk och försöka arbeta sig tillbaka. Natten som var tillbringade jag hemma med familjen, underbart roligt men ändå jobbigt. I morse lämnade vi den store pojken i skolan och åkte sedan in tillbaka till sjukhuset, då jag hade tid på arbetsterapin klockan 9. Sedan var jag tillbaka på avdelningen vid 10.20 och läkarna stod nästan och väntade på mig, för jag hade inte suttit i sängen många minuter innan de dök upp. Sedan kom undersköterskan som skulle följa mig ner till psykologen, och sedan innan jag kom från henne han klockan bli över 1. Jag sprang på en annan som jobbade på den avdelningen som talade om att sjukgymnasten hade letat efter mig. Då kom jag på att jag hade tid för bassängträning klockan 1. Så när jag kom tillbaka till min avdelning letade jag upp min sjukgymnast för att tala om att jag helt hade glömt att vi hade avtalat tid. Men hon var mer orolig för att jag inte hade hunnit äta lunchen. Men efter lunchen så gick jag in och la mig för att vila en liten stund, jag somnade och sov till klockan var över 4. Sköterskorna som gick på kvällspasset va och tittade in, men jag somnade om igen.
Kvällsmaten serveras vid halv 5 och jag var ute och åt i dagrummet, men var så trött att jag fick återvända till sängen. Och här sitter jag fortfarande efter lite mer än en timme och skriver.
Något som jag märker av är att jag inte kan koncentrera mig på en sak, t.ex går tv i dagrummet samtidigt som jag pratar med någon har jag jätteproblem med att fokusera på att prata med personen i fråga utan hjärnan vill samtidigt veta vad som händer på tvn. Jag är en sådan människa är van att kunna hålla många bolar i huvudet samtidigt, och hålla reda på alla sakerna. Men nu är jag glad att jag kan göra en sak i taget. Ibland blir jag frustererad på mig själv, men jag vet ändå någonstans att detta är så jag är nu. Förhoppningsvis är detta inget som kommer vara så för evigt, men jag ropar inte hej än.