Tre veckor!!

Det är idag tre veckor sedan jag kom hem, livet går vidare men det är ändå inte som det var förr. Jag orkar långt ifrån vad jag gjorde innan, men jag försöker bygga upp allt igen. Då menar jag inte bara muskler och hjärnkapasetet, utan också tålamod och tillit mellan mig och barnen. Svårast är det för min minsta son som idag är 13 månader. För han blev det en jätteförändring att mamma försvann, men det går att bygga upp. Det gäler bara att ha tålamod.

I veckan gjorde en person mig påmind om att Herpes brukar komma när man har det stressigt eller att det är väldigt mycket runt om kring. Vilket fick mig att tänka tillbaka de senaste två åren, under den tiden har jag: haft en jobbig graviditet, två dödsfall i familjen, en nära släkting som hamnade bakom lås och bom och allt som hör till det. Jag satt dessutom med i boupptäckningen när min farmor dog, och så började jag jobba i slutet av maj (visserligen på ett kontor, men det var långa dagar och stressigt bitvis). Så kanske var mitt immunförsvar nersatt så att Herpesen tog chansen att ta sig ändå upp på hjärnan.

I samband med att jag blev utskriven beställde jag ut min jornal, vilket var en diger läsning. Jornalen för denna vistelsen var på över 70 sidor, vilket har varit en intressant läsning. Man har fått en ny bild av den tiden som jag inte har så många minnen av. Det är också intressant att läsa hur läkarna tänkte under det första kritiska dygnet.
Totalt låg jag inne i 11 veckor och 2 dagar, vilket är en lång tid. Idag hör man ofta att läkare skickar hem pasienter långt innan de är färdiga att åka hem, men jag måste säga att där har läkarna varit underbara. Under de sista veckorna låg jag inne för att kunna rehablitera mig tillbaka till ett vardagsliv hemma. Så även om jag medicinskt var färdigbehandlad betydde det inte att jag var färdig att åka hem. Men långt om länge så är jag hemma.