Samma fråga ännu en gång!
Frågan är: Hur klarade du 11 veckor på sjukhus?
Svaret är enkelt! Människorna!
Dels min familj och min sambos släkt, men även alla våra vänner som på massa olika sätt har uppmuntrat och hjälpt till. Men även människorna jag mötte under tiden jag var sjuk, då menar jag både personalen och medpatienter. De allra flesta av personalen har varit helt underbara (har mött en och annan som inte är fullt så underbara!), vilket tålamod de måste besitta. Många av sköterskorna (både sjuksköterskor och undersköterskor) har en helt underbar humor, särskilt en av de. Vi kan kalla henne S, vet inte hur många gånger hon fick mig att skratta, flera gånger så att tårarna sprutade.... Hoppas att hon gillade kortet jag lämnade till henne när jag lämnade avdelningen :0)
Minns lunchen dagen innan jag skulle åka hem, jag satt med två andra medpatienter, vi kan kalla dem piraten och Långeman, alltså vi skrattade så att tårarna rann på oss alla tre, det var till och med att en annan patient som undrade "Är de verkligen nyktra?" Kan tala om att den komentaren fick oss att skratta ännu mer. Många gånger kan det bli väldigt tråkigt när man ligger på sjukhus, men det ändå jag kan föreslå är att lära känna några medpatienter, det gjorde jag och det höll mig uppe många gånger.
Annars så kan helger och kvällar bli väldigt långa, men vi satt och pratade, antingen i sällskapsrummet, eller på något av våra rum. Vi håller fortfarande kontakten, vilket är roligt då man kan stötta varnadra och glädjas med varandras framsteg.
Men jag har även mött medpatienter som jag glömt byta kontaktuppgifter med, vilket jag ångrar. Mest saknar jag damen som jag låg tillsammans med på sal 4, har fått veta att hon tyvärr fått återvända till avdelningen igen, men jag hoppas med hela mitt hjärta att allt blir bra för hennne. Sedan har jag också haft rumskamrater som jag har haft mindre utbyte med.
Jag låg på en avdelning som hade många strokpatienter (strok och neuro-avdelning), så medelåldern var ganska hög. Men jag kan nog säga att jag har haft roligast med de som har varit äldre än mig (vilket visserligen var större delen av patienterna), dessutom fick man snart inse att världen är liten. Mötte flera patienter som kände både släktingar och bekanta till mig.
Till alla dessa underbara människor skulle jag vilja säga TACK! Tack för att ni gav mig ljusa minnen av min tid på avdelningen, tack även till anhöriga som dragit in mig i samtal och gemenskap!