SaMa

Oskyldig!

För en gångs skull kan jag svära mig fri från all skuld. En del av er satte kanske morgon kaffet i fel strupe igår när ni fick se framsidan på vår lokala tidning, men det var faktiskt inte jag som tog den kontakten.
På något sätt har tidningen fått nys om min blogg och genom att leta upp en jobbarkompis fick de kontakt med mig. Det kan nog både reportern och min kompis skriva under på.
Men inte trodde jag att det skulle hamna på framsidan, och tro det eller ej i kväll fick jag veta att det även var nämt på löpasedlen (Jag tyckte det var jobbigt bara att vara på framsidan!!!) Tur att jag missade löpsedlen....

Annars så har dagen varit jobbig, jag fick betala för att det blev mycket i går. Gårdagen började med att huset skulle städas, och adventljusstakar skulle upp och gardiner skulle bytas. Städningen fick min sambo ta hand om, men för övrigt försökte jag hjälpa till så gått jag kunde. Strax innan lunch skulle min sambo börja damsuga, så då frågade jag min svägerska om hon ville gå en runda med mig och min yngste. Så vi var ute och promenerade ett tag, efter lunch försökte jag ta det lite lugnt (redan då började det kännas). Men strax efter tre vaknade den lille och det var bara att erkänna sig besegrad och följa med barnen och svärmor och svägerskan på julmarknad (då kunde sambon städa klart utan att barnen sprang runt fötterna på honom). Men när vi kom därifrån, ucsh vad jag mådde....
Men sedan skulle det fixas mat och barnen skulle i säng..... Så det var väl inte fören i natt som jag verkligen kunde ta det lugnt och bara vara. Så morgonen och större delen av dagen har jag spenderat på sängen och försökt att vila.
Börjar snart att känna mig lite bättre, men jag blir så TRÖTT på min kropp (eller det är hjärnan egentligen), som inte vill samarbeta med mig, eller orka något som JAG vill göra. Ibland önskar jag så innerligt att detta aldrig hade hänt. Men åt andra sidan, så har jag mött så många otroliga människor under denna resan, som jag aldrig hade mött annars. Man inser vad som är viktigt här i livet och vad man skall priotera, det har även stärkt oss som familj. Jag har även insett vilka människor jag inte skall lägga någon energi på, de är bara energislukande människor som vill ha en envägs kommunikation. Dem lägger jag bakom mig.

Ni som har hittat hit, vare sig ni hittade mig genom tidningen eller är vänner så hoppas jag ni tycker om att jag skriver. När jag fick min diagnos började jag söka på internet om sjukdomen, faktan var inte svår att finna. Men jag fann aldrig någon mänsklig kontak bakom sjukdomen. Så jag hoppas att jag kan ge tröst och kanske en gnutta hopp till någon annan som har drabbats. Samt sprida kunskapen att herpes alla gånger inte är ett så harmlöst virus som jag i alla fall trott. För jag har inte mött en enda människa utanför sjukhuset (eller som har någon kontakt med sjukvården) som vetat om att man faktiskt kan få hepes på HJÄRNAN!