SaMa

Något jag däremot inte behöver undra över är hur MYCKET som har hänt under denna tiden. Jag har dessvärre inte orkat hålla bloggen uppdaterad mitt i allt som har hänt. 2015 slutade med att jag och min man beslutade oss för att gå isär. Vilket är en oerhört tråkig sak, men vilket gör att allt nu bara kan bli bättre. Så i början av året chockade vi världen att efter nästan 11,5 år som par, 11 år som förlovade, 3,5 år som gifta med två barn och hus gå isär. För många kom detta som en stor blixt från klar himmel, vilket är förståligt. Både jag och min (ex) man har varit bra på att hålla masken utåt. Men de få som har kunnat läsa av signalerna blev nog inte lika paffa. 

Så året började med bostadsletande, vilket inte är det lättaste i bygden där jag bor. Jag vill vara kvar i byn för barnens skull. Har själv erfarenheter av skilsmässa så jag vet precis hur jag INTE vill att det skall bli. Men tack vare fina vänner som ställer upp har bostads frågan löst sig! 

På tal om vänner, det märks nu mer än någonsin att vi mest har umgåtts med min (ex) mans vänner. Från dem till mig är det tyst, man hade nästan kunnat höra ett hårstrå falla till golvet (förutom vissa undantag). Vilket känns oerhört tugnt, då jag även såg dem som mina vänner. Men det är så det är i verkligheten. Jag har aldrig, och kommer aldrig begära att någon skall välja sida, men som de har känt varandra i större delen av sina liv så blir det väl så att de ställer sig närmare honom. 

Men i gengäld har andra bekanta stigit fram och blivit väldigt fina vänner. 

Barnen tog det hårt i början, men det har lagt sig och de har börjat vänja sig med att dela sin tid mellan oss. 

Den stora frågan många ställer sig, och oss är VARFÖR?

När vi träffades va jag 20, och under de nästan 12 åren som har följt har oerhört mycket hänt. Min sjukdom är bara en del, en oerhört stor del men dock bara en del. För mig blev min sjukdom en förändring som va tvungen att ske. Jag förändrades, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Jag fick andra prioriteringar och såg på både människor och händelser på ett annat sätt. För människorna runt om mig blev det inte lika lätt att hänga med.

Jag misste min farmor för nästan exakt 5 åren, hon dog av krossat hjärta (kvittar vad som står i papperna på sjukhuset, hennes kropp gav upp efter allt). Hon har varit ett oerhört stort stöd till mig under många år. Jag är oerhört lycklig att hon hann träffa båda mina söner, numera har hon också ett liten barnbarns barn som bär hennes namn..... Dock kommer hon aldrig få träffa sin namne, vilket är oerhört sorgligt för hon hade älskat den lilla. 

Det finns flertalet andra händelser som har hänt under dessa 12 åren som inte jag tänker nämna här, men tro mig vårt förhållande har prövats till sin bristningsgräns. 

Som ni kanske förstår så har det varit en tuff start på året. Och med tuffa tider kommer även huvudvärken som alltid. Men det va inget jag missade i mina beräkningar, vilket min chef även blev varse om. 

Något positivt! I månadsskiftet januari/februari skickade jag som tidigare in om att förlänga mitt högriskskydd hos försäkringskassan, efter någon vecka kom svaret. Jag har nu skyddet i TVÅ år, vilket innebär att jag slipper förlänga nästa år. Det känns skönt att de inser att mina men inte kommer att förändras, utan det är sådant jag kommer få leva med. 

Inlägget kan göras hur långt som helst, men jag ska försöka hålla mig kort resten av texten. 

Även den 3 februari har passerat, vilket va 4,5 år efter mitt insjuknande samt 2 år som heltidare! Tiden bara flyger iväg, men jag hoppas att allt lugnar ner sig nu när det mesta har fallit på plats. 

I december skrev jag ett inlägg om att 2016 skulle komma med överraskningar och stora utmaningar, men jag tror ingen av mina facebook vänner kunde ana denna överraskning. Alla tog det som om det va positivt, vilket jag hoppas att det blir i slut ändan. Men än är vi inte är! 

Stor kram till alla ni som kämpar där ute, vare sig det är fysiska eller psykiska hinder ni har.