SaMa

Ännu en månad har gått, det känns som om tiden går väldigt fort just nu. På ett sätt så händer det inte särskillt mycket, men på ett annat sätt händer det massa saker. På jobbet är det inte så jättemycket förändringar, personalavdelningen jobbar med att hitta en lösning på arbete för mig. På hemma fronten går det framåt, barnen och jag har kommit en bra bit på vägen tillbaka till varandra.

När det kommer till sjukdomen så händer det en del. Jag har påbörjat den neuropsykologiska utredningen, vilket kommer ta ett par veckor till i alla fall. Den stunden man är hos psykologen som håller i testerna, tar hårt på en. Mer än vad jag skulle vilja erkänna. Psykologen säger att det är som att skriva ett centralprov.

Jag träffade min neurolog i förra veckan och han tyckte det var väldigt positivt att jag har återhämtat mig så pass bra som jag har gjort. Det blev även bestämt att jag skall göra en EEG-undersökning om ett par veckor.

Mötet med rehab gick bra, det blev ett avslut precis som jag förväntade mig. Dock blev det lite sorgligt när jag kom dit och inser att arbetsterapeften är förflyttad, sköterskan som hjälpe henne i arbetsterapin väntar också på förflyttning vad jag förstod. En del av de patienterna som var där när jag kom sa att de har fått känslan att gruppen var på väg att splittras. Om så är fallet så tycker jag att det vore fruktansvärt, neurorehab består av en sammansatt grupp av arbetsterapeft, logoped,sjukgymnaster och kurator. Allt på en och samma plats. Man träffar inte bara dem utan man träffar samma grupp av andra patienter, man får ett umgänge med andra människor som är eller i alla fall är ganska nära samma situation som en själv. Alla har haft eller har en skada eller sjukdom på hjärnan. Man kan väl alltid hoppas att det bara är en känsla och att det inte är sant. Att gruppen inte är på väg att splitras alltså!

Jag återkommer senare när jag har fått resutaltet av den neuropsykologiska utredningen samt resultatet av EEG undersökningen.